Från beano till bingo

Spelet bingo som vi idag känner det är ett slags lottospel som härstammar från det italienska lotteriet Lo Gioco del Lotto d’Italia. År 1530 började italienarna detta nationella lotteri som, i princip oavbrutet, sedan dess har ägt rum varje vecka fram tills idag. Idag är detta statliga italienska lotteri beroende av regeringens budget, då drygt en halv miljard kronor årligen avsätts till lotteriet.

År 1778 rapporterades det i franska tidningar om att ett spel vid namn Le Lotto hade blivit populärt bland de intellektuella. I denna klassiska variant av Lotto, som för övrigt kom till på den här tiden, använde man sig av spelbrickor bestående av tre horisontella och tre vertikala rader. Varje horisontell rad hade fem numrerade och fyra blanka rutor, medan de vertikala raderna innehöll nummer mellan 1 och 10 i den första raden, 11 till 20 i den andra raden och så vidare, till och med nummer 90. Ingen lottobricka var den andra lik. Varje spelare tilldelades en enda lottobricka, varpå utroparen drog en liten numrerad pollett i trä och högt läste upp numret på den. Spelarna skulle markera numret om de hade det på sin bricka. Den första spelaren som lyckades täcka en horisontell rad utropades till vinnare.

Beano

En decemberkväll 1929 bestämde sig en väldigt trött försäljare från New York vid namn Edwin S. Lowe att köra till Jacksonville, Georgia, så han skulle anlända i tid till morgondagens möten. Året dessförinnan hade Lowe startat sitt eget leksaksföretag, med två anställda och 1 000 dollar i kapital. Kort därefter kraschade marknaden och utsikterna för hans firma var dystra.

Några kilometer utanför Jacksonville möttes han i en kurva av ljuset från en karneval. Då han låg före tidsschemat parkerade han och steg ur sin bil. De flesta karnevalstånden var stängda förutom ett, som var fyllt med folk. Lowe kikade över axlarna på deltagarna. Han såg ett hästskoformat bord täckt med numrerade brickor och bönor. Det spel han bevittnade var en variation av Lotto som kallades för Beano. Utroparen drog små numrerade träskivor ur en gammal cigarrlåda och ropade på samma gång ut numret högt. Spelarna svarade genom att ivrigt leta efter numret på sina spelbrickor och, om de hade numret på sin bricka, placerade de en böna på numret. Detta fortsatte tills någon hade fyllt en linje med nummer på sin bricka – antingen horisontellt, vertikalt eller diagonalt. När detta skedde, ropade spelaren “Beano!” och vann en liten docka.

Edwin Lowe försökte spela Beano samma kväll men kunde inte få en plats. Medan han väntade vid bordet upptäckte han dock att spelarna i praktiken var beroende av spelet. Utroparen ville sluta men varje gång han ropade att “Det här är det sista spelet”, rörde sig ingen. När han slutligen stängde klockan tre på natten fick han jaga bort spelarna. När han hade stängt och låst, berättade utroparen för Lowe att han hade stött på ett spel vid namn Lotto när han förra året hade rest omkring i Tyskland med en karneval. Han tänkte genast att det skulle bli ett bra karnevalspel. Efter att ha gjort några förändringar i spelet bytte han namn på det till Beano. Spelet skulle visa sig vara ett så pass populärt spel och en kassako att han fortsatte arrangera spelet på karnevaler efter sin hemkomst till USA.

Bingobollar

Bingo

När Lowe kom hem till New York igen, hade han med sig några torkade bönor, en stämpel med nummer och några spelbrickor. Han bjöd in vänner till sin lägenhet och antog rollen som utropare. Snart spelade hans vänner Beano med samma entusiasm och spänning som han hade sett folk göra på karnevalen. Under ett spel upptäckte Lowe att en av hans spelare var nära att vinna. Hon blev mer upphetsad för varje böna som las till på hennes spelbricka. Till slut var det bara ett nummer kvar och det ropades ut! Kvinnan hoppade upp, fick tunghäfta och istället för att ropa “Beano”, stammade hon fram “B-B-BINGO!”.

Allt Lowe kunde tänka på efter spelet var att han skulle kalla det Bingo. Hans tidigare bingospel hade två varianter: ett set med tolv brickor för en dollar och ett set med 24 brickor för två dollar. Spelet blev en omedelbar succé och fick genast Lowes företag på fötter igen. Även om namnet Bingo kunde varumärkesskyddas fanns det små möjligheter att skydda själva spelet. Så fort framgången för Lowes spel var ett faktum ploppade därför efteraparna upp ur marken som svampar. Lowe var dock nådig när det gällde detta och de olika bingospelen började blomstra och bli allt mer populära.